anasresor.blogg.se

Det måste ha varit april eller maj 1999. Jag jobbar som hemspråkslärare i albanska i Åkersberga och går till lärarrummet mellan lektionerna. Ser på bordet DN tidningen som hade på framsidan en bild av en skytten familj i Kosova, liggandes på marken. Jag tror jag minns ett äldre par, några barn och en kvinna. Det som fastnade i huvudet var att kvinnan hade antigen röd kjol eller tröja. Ser bilden bara 3-4 sekunder, skakar i kroppen och en våg av ilska sköljer min kropp. Tårar kommer upp och jag är förbannat, jag är så förbannat! Inte av serberna som hade åstadkommit detta men av DN redaktionen som hade lagt den bilden på framsidan. Varför, varför!?

Dagarna går och just i maj har jag knappt någon undervisning i albanska, förutom med dem riktigt små barnen. Jag och elever pratar om deras familj och släkt, visa berättar att de inte vet var de finns och är jätte oroliga, en säger att sin morbrors familj är uppe på bergen och de inte har kontakt, visa berättar lättade att deras fasters eller mosters familj tog sig till Albanien eller Makedonien. Visa är riktigt glada då deras släkt hade kunnat komma till Sverige. Antar att den här var verkligheten för alla kosovoalbanska familjer här i Sverige, Europa och världen.

Juni 1999 slutar det fruktansvärda kriget. Alla kosovoalbaner som hade varit i Albanien och Makedonien åker tillbaka till Kosova, och med dem många albaner från Europa och hela världen åker dit. Man ville fira den så efterlängtade friheten från serberna.

Efter några år förstod jag att det var så bra av DN och säkert av många andra stora tidningar i världen, att publicera bilden av den skjutna familjen på framsidan. Den VAR fruktansvärt att se! Det var då som aldrig någonsin Nato och Europa blev så medvetna att Bosnien kriget skulle inte upprepas och bombade Belgrad flera gånger. Tack vore det, varade inte själv kriget mer än tre månader även om förföljelser och etnisk rensning av kosovoalbanerna hade pågått nästan i 80 år.

Men, varför i hela norden hemsöker den bilden mig fortfarande. I början var det jätte ofta och sista åren tänker jag på det kanske 4-5 gånger per år. Oftast sent på kvällen när jag är på väg att somna. Jag var inte ens med i kriget och ingen av min familj eller släkt heller. Att under maj 1999 kunde det komma upp då och då, det förstår jag. Jag blev så involverad i det så att jag med 7-8 barn som jag undervisade för, sjöng Albaniens national sång på Sergels torg, i en demonstration som anordnades av Shqiptar Oseku. Tror inte att någon alban i världen heller som inte blev berörd av det kriget på ett eller annat sett. Men 23 år efter? Det finns liksom ingen logik. Hjärnan har dock sitt eget liv och överaskar oss med minnen som vi tror de hade suddats ut. Det är krig nu i Ukraina och man kan bli påmind av det, det köper jag. Men så långt efter?

Jag tycker det är ganska obehagligt att få det minnet! Kroppen skakar fortfarande när jag förnimmer den och ett uschhhhh kommer omedvetet. Men jag kan leva med det. Har försökt hitta det på Google men har inte kunnat. Det jag dock undrar över är, hur dem som såg krigets fasa bär sig åt. Om jag får fortfarende mins den bilden efter så lång tid, hur är det med dem som har sett närstående människor att bli torterade och mördade eller till och med har upplevd själva tortyr eller våldtäckt?

Kan inte säga mer än att önska dem all styrka och varma helande kramar från alla närstående!