"Paradiset"- Thailand
Självklart förknippar vi Thailand med paradiset. Det underbara klimatet, det varma turkosblåa havet, de kuperade gröna bergen med en tropisk vegetation och dem många små och stora öar har det ultimata rätten att kalla landet till ett paradis. För att inte tala om den gudomliga maten till dem minimala priserna! Och så vill vi förstås tänka på Thailand med allt rätt!
Min första resa ditt skulle dock börja med en katastrof av det värsta slaget.
Bara på den andra dagen, när jag på väg att gå till Kata Beach, blir jag våldsamt påkörd av tre thailändska tjejer på moped. Precis i mitt sista steg till trottoaren! Även att jag tittade sååå noga på den förrädiska vänster trafiken när jag skulle korsa vägen. De kom som en raket från ingenstans! Körde i 70 på en 40 väg. Fick en ordentlig smäll på ryggen och tog emot med vänster arm och ben och halva kroppen låg på trottoaren. Svimmade. Tjejer från DD massage från andra sidan gatan kom och hjälpte till. Polisen kom, efter den ambulansen och efteråt kördes jag till polisen även om jag bad att skickas till sjukhuset.I Thailand funkar nämligen så att du inte kan få rätt hjälp från sjukhuset om du har inte har fått en rapport från polisen. Väl där fick jag vänta en kvart med tre thailändska poliser som såg mig våndas av smärta men som inte pratade ett ord med mig. De frågade inte ens om jag ville ha ett glass vatten eller för all del, en värktablett. Till slut frågade jag om jag inte skulle göra anmälan och fick till svar att de väntade på dem tre tjejerna som körde mopeden. Tjejerna kom, diskussionen sattes i gång, på thailändska förstås och jag satt kvar som jag vore luft. De började till och med skoja med varandra som gamla vänner. Frågade igen om jag kunde göra anmälan. Men det fick jag vänta med. Efteråt kommer en polis till som frågade mig om vad jag ville ha från tjejen som körde på mig. Jag stirrar med stora ögon och lyfter på axlarna. Vad skulle jag kräva från henne!!! Polisen hjälper mig på traven och föreslår om jag ville t.ex ha pengar från dem. Jag insisterar att jag vill göra anmälan och åka så fort så möjligt till sjukhuset. Återigen en kvart till prat emellan dem och till slut fick jag sitta vid en av borden. Äntligen skulle jag göra anmälan! Trodde jag… Men polisen frågade mig bara om mina kontakt uppgifter. Uteliggare 15 minuter till tills han skrev en rapport per hand av bara det som tjejerna hade sagt och trafik polisen hade noterat. Jag fick till slut kopia på anmälan, och jag bad polisen om de kunde hjälpa mig med en ambulans till sjukhuset. De frågade om jag hade med mig pass och pengar, vilket jag inte hade. Sedan föreslår de att jag skulle tillbaka till hotellet för att hämta dem och sedan åka vidare till sjukhuset. Väl på hotellet blir jag möt receptionschefen Nan. Hon ringer till poliser för att kunna komplettera anmälan och säger till att jag tar med pass och pengar. Vi åker igen till polisen, där tyvärr inget hände. Sedan åker vi till sjukhusets där jag våndades av oerhört smärta för varje liten hopp minibussen gjorde.
Min första resa ditt skulle dock börja med en katastrof av det värsta slaget.
Bara på den andra dagen, när jag på väg att gå till Kata Beach, blir jag våldsamt påkörd av tre thailändska tjejer på moped. Precis i mitt sista steg till trottoaren! Även att jag tittade sååå noga på den förrädiska vänster trafiken när jag skulle korsa vägen. De kom som en raket från ingenstans! Körde i 70 på en 40 väg. Fick en ordentlig smäll på ryggen och tog emot med vänster arm och ben och halva kroppen låg på trottoaren. Svimmade. Tjejer från DD massage från andra sidan gatan kom och hjälpte till. Polisen kom, efter den ambulansen och efteråt kördes jag till polisen även om jag bad att skickas till sjukhuset.I Thailand funkar nämligen så att du inte kan få rätt hjälp från sjukhuset om du har inte har fått en rapport från polisen. Väl där fick jag vänta en kvart med tre thailändska poliser som såg mig våndas av smärta men som inte pratade ett ord med mig. De frågade inte ens om jag ville ha ett glass vatten eller för all del, en värktablett. Till slut frågade jag om jag inte skulle göra anmälan och fick till svar att de väntade på dem tre tjejerna som körde mopeden. Tjejerna kom, diskussionen sattes i gång, på thailändska förstås och jag satt kvar som jag vore luft. De började till och med skoja med varandra som gamla vänner. Frågade igen om jag kunde göra anmälan. Men det fick jag vänta med. Efteråt kommer en polis till som frågade mig om vad jag ville ha från tjejen som körde på mig. Jag stirrar med stora ögon och lyfter på axlarna. Vad skulle jag kräva från henne!!! Polisen hjälper mig på traven och föreslår om jag ville t.ex ha pengar från dem. Jag insisterar att jag vill göra anmälan och åka så fort så möjligt till sjukhuset. Återigen en kvart till prat emellan dem och till slut fick jag sitta vid en av borden. Äntligen skulle jag göra anmälan! Trodde jag… Men polisen frågade mig bara om mina kontakt uppgifter. Uteliggare 15 minuter till tills han skrev en rapport per hand av bara det som tjejerna hade sagt och trafik polisen hade noterat. Jag fick till slut kopia på anmälan, och jag bad polisen om de kunde hjälpa mig med en ambulans till sjukhuset. De frågade om jag hade med mig pass och pengar, vilket jag inte hade. Sedan föreslår de att jag skulle tillbaka till hotellet för att hämta dem och sedan åka vidare till sjukhuset. Väl på hotellet blir jag möt receptionschefen Nan. Hon ringer till poliser för att kunna komplettera anmälan och säger till att jag tar med pass och pengar. Vi åker igen till polisen, där tyvärr inget hände. Sedan åker vi till sjukhusets där jag våndades av oerhört smärta för varje liten hopp minibussen gjorde.
Så fort vi är framme på Phukets Internationella Sjukhus, förvånas jag av dem väldigt fina lokalerna, klädseln av all personal och det proffsiga bemötandet. Nan försökte ta reda på om tjejen som körde på mig, hade försäkring som skulle täcka även mina sjukhus kostnader. Men det tog lång tid. Till slut kommer fram en av kvinnorna i receptionen och frågar mig och jag hade hemförsäkring som hon tyckte att jag skulle ringa till. Då jag vred mig av bokstavligen fruktansvärt smärta, ber jag att en läkare ska ta emot mig och att jag kunde betala själv. Men hon insisterar att jag skulle ringa försäkringen. Hade inget val! Hela den procesen tog uterliggare 50 min till tills dem fick mail från min försäkring att de stod för kostnaderna. Efter 1 timme och 20 min på akuten och ca 4 timmar efter att olyckan hade hänt, öppnades till slut alla dörrar. Och där måste jag säga att Thailand verkligen har hög standard av vård. Som tur det så hade jag inget brutet varken i armen heller i höften. Men det skulle ta uterliggare en timme till efter alla undersökningar tills jag fick en voltarenspruta och ta värktabletter. Musklerna hade fått tyvärr en rejäl skada vilket jag pinades över i resten av de 13 dagarna i Thailand och vilket jag fortfarande gör.
Semestern blev förstörd! Jag kunde inte simma vilket jag älskar, kunde inte göra en enda utflykt vilka jag hade planerat tre stycken av, kunde knappt sova på nätterna av smärta och kunde bara gå som en snigel på hotellets gräsmata och träna lite lät i polen, när alla sim gäster hade gått. Men det som kändes jobbigast, det var först och främst bemötandet av polisen där jag kände mig som en pytte liten larv. Efter att ha pratat med Hasse, en av hotellgästerna som hade varit där ofta, ansåg jag hur ner thailändarna ser på oss européer och att de, i dem fall när thailändare och utlänningar är inblandade, vill först och främst skydda sitt eget folk. Som jag förstod, så länge jag betalar, är alla snälla och dörrar öppnas överallt. Blir jag av en olycka, av med mitt pass och mina pengar, är jag mycket mindre värt än tiggarna på gatan och får överleva för att klara mig! Och vad hade hänt på sjukhuset om jag inte hade haft försäkring eller pengar att betala min vistelse! Det vill jag knappt tänka på!
Med min berättelse vill jag absolut inte säga att man inte ska åka till Thailand! Det väljer var och en för sig själv. Och många av er har redan varit där och haft det underbart! Men jag vill uppmana alla som ska reser dit, att de är väl mana om den aggressiva trafiken och att värdet av människan är ingenting så länge man inte har pengar! Och att bakom det det paradiset man ser och de oerhört vänliga människor man möter, finns det även en annan mycket hård verklighet. Några dagar efter att olyckan hänt, ville jag bara hem och försvinna från Thailand! Men nu längtar jag dit! Vem vet, jag kanske åker dit igen. Om min stora rädsla av deras förfärliga trafik har gått över! Men i så fall kommer jag att vara superförsiktigt själv och framför allt med mina barn!
Ps. Jag mår bra nu :) så ni behöver inte skriva och fråga mig om hur jag har det ;)
