anasresor.blogg.se

Gång på gång åker jag till solen jo mer åren går. Vanligtvis ska det vara motsatsen, efter 22 år i Sverige bör jag ha vant mig med mörkret och kylan. Det har jag dock inte gjort. Ett antal gånger har jag lämnat mina döttrar själva i 2-3 dagar och andra gånger har de varit hos pappan. Och varenda gång jag har åkt har jag känt en stor sorg och ångest över att lämna dem. När jag väl är på plats i en solig land känns det rätt. Det känns som att det är där jag hör till och där jag ska vara. Spelar inget roll om jag lever i lyx eller äter bara bröd och vatten. Jag har alltid känt starkt att jag bör bo i ett varmt land oavsett vad jag gör eller vad jag jobbar med. Men det har inte gått hur mycket jag har planerat, önskat, sagt… efter varje solresa ofta kombinerat med arbete, har jag kommit hem till mina döttrar, då jag inte kan vara utan dem. Samtidigt som det är min plikt att finnas till för dem här i Sverige där de är födda.
Det som dock händer, är att i nästan 90% av alla gånger jag kommer tillbaka från en solresa, dör nånting inom mig. Efter att ha upplevt lyckan över att träffa barnen, går jag in i en dvala där jag inte vill finnas, inte vill se eller göra någonting, inte träffa någon… bara andas och sova som att låtsas att jag inte finns. Gång på gång har jag gjort mig själv besviken på det här sättet, att jag kommer för att leva i ett land som efter 22 år är för mig fortfarande främmande, där jag inte vill andas, gå, finnas till eller leva överhuvudtaget, då varken min kropp eller stjäl tillhör här. Jag vill be min ursäkt till alla mina svenska vänner som läser detta, då Sverige ÄR ett fantastiskt land på många sätt men tillhör inte mig bara.
Det första rådet till mig som kan dyka upp i era huvudet, kan vara att jag ska försöka åka till solen så sällan jag kan för att just inte uppleva denna sorts död. Och det har ni helt rätt i. Det tycker jag med är både smart och relevant. Jag har bara inte kunnat göra det. Med det är verkligen bra räddnings möjlighet. Är ledsen mina vänner om jag gör Er ledsen med detta inlägg, ville bara att ni skulle veta hur jag har det efter dessa sista 10 åren. Men jag lovar att jag överlever 