Mina tre hem
Till Teneriffa kommer jag på vintern pga kylan och mörkret i Sverige, som jag inte bara klarar av mentalt, men som är ÄVEN mycket dåligt för min fibromyalgi. Till Albanien åker jag för att jobba, för att det är mitt hemland och för att träffa min familj, som jag vill så mycket vara med. Men allt detta flytande har ett pris. För det första, när jag ska lämna Sverige och därmed mina barn, blöder mitt hjärta och jag känner en oerhörd sorg över att säga hejdå till dem. Visserligen är dem vuxna, 18 och 22 år men det finns inget större för mig än att vara med dem. För det andra, när jag är väl van med alla mina tre hem och behöver åka till en av dem, är mycket jobbigt mentalt och hjärteslitande, faktumet att jag måste lämna den vardagen jag har blivit van vid, även om det betyder mörker och minus grader, för att åka till det ” andra hemmet”. Vad gör man då??? Jo, jag blir ledsen, känner mig förtvivlad, mental trött och åker vidare till nästa hem. Väl där, tar det några dagar tills jag blir van vid klimatet, vardagen och kulturen. Så fortsätter mitt liv som en karusell... Pratar ofta med mina barn om det och min kloka dotter Emilia sa till mig en gång: ”Mamma, du måste veta att det är många svenskar som skulle vilja bo 3 månader i solen under vintern och inte kan. Så du får vara glad att du kan det”! Jag får helt enkelt göra det! Och sjunga ofta för mig själv sången från ”Djungelboken”: ”Var nöjd med allt som livet ger" även dem ständiga flytten innebär många omställningar. I slut ändan, om man nu ska jobba 6 timmar om dagen och efter det lägga sig några timmar vid stranden, det är väl inte så tokigt!
