anasresor.blogg.se

Den lilla flickan på drygt ett år sänker sitt huvud flera gånger i vattnet med välbehag. Hennes korkskruvar blir raka för en liten stund, för att ta samma form om bara några sekunder. Hennes mamma är blond och har blåa ögon medan väninnan som står bredvid är lätt mörkhyad. Jag är på Eagle Beach i Aruba, det är söndag och många av den lokala befolkningen av inte mindre än 90 nationaliteter har kommit till stranden för att sola, bada och umgås. Söndagen här på ön är helig och ska tillbringas med familjen.

Aruba är en av dem fyra autonoma öarna i Västindien som tillhör Nederländerna med ett härligt språk som heter papiamento, en blandning av spanska, portugisiska och holländska. Det officiella språket är dock holländska. Ön har en välmående ekonomi tack vore turismen och oljefyndigheter. Under större delar av året kommer hit amerikaner och kanadensare, under vintertid européer men även många turister från både Central samt norra delen av Syd Amerika, i synnerhet Venezuela. Med sina kritvita stränder, med de vajande högsmala palmerna med ett turkosblå hav som går aldrig under 25 grader och den ständiga attityden ”take it easy”, har gjort Aruba till ett riktigt västindisk paradis.

Jag åkte dit med Ving som flyger direkt men köpte från dem bara flyg. Köper man sista minuten ospecificerad från både Fritids och Ving, som jag alltid gör, hamnar man ofta i deras stora resorter där man har knappt möjligheter att möta vardagen. Och det är just det som jag är alltid ute efter. Jag fixade själv boende i huvudstaden Oranjestad, i ett villaområde och bara 10 min gångavstånd till både strandpromenad och centrum. Efter att ha kämpat större delar av nätterna med värmen och kylan ( blir så kall av a.c som jag stänger av och sätter på flera gånger) brukade jag öppna fönstret på morgonen. Bland många exotiska fåglarnas sång, hörde jag alltid olika tv och radiokanaler på olika språk av grannarna runt mig. Det är så varmt i det där landet året om, så alla har både fönster och dörrar öppna. Det är det enda sättet att få någorlunda svalt samtidigt som man släpper in vardagen. Efter att ha åkt buss, vilket är ett enkelt och billigt sätt att ta sig runt, till både Eagle Beach och Palm Beach som är världskända för sina fina stränder, hittade jag den lilla stranden till Rennaisans Hotell vid havet och precis i centrum. Jag hyrde solstol och kunde bada där resten av tiden. Två sista nätterna lyxade jag till min semester och bodde på samma hotell. De två andra stränderna är underbara men ofta fult med folk, speciellt Palm Bech med sina alldeles för många och enorm stora resorten. Precis intill hotellet, låg det ett litet köpcenter med många fina restauranger som vette mot havet. Jag blev fast för Casa Tua där jag ofta åt lunch. De som jobbade där var Condido, till höger om bilden nedan, en genomgod människa och en av de få arawakindianer som var ursprungsbefolkningen på ön innan spanjorerna kom. Medan tjejen till vänster, Soyane, kom från Surinam.

Det jag alltid har varit fascinerad över i dem länder jag har rest är just lokalbefolkningen.Att få veta att här är så oerhört blandad gör fascinationen ännu större. I dem flesta länder, har olika nationer  behållit sitt ursprung men här har olika folkslag blandad sig friskt med varandra. Då ön har så lite befolkning men turismen är stor, behövs det ständig folk. Även det här faktumet gör att det blir ännu fler nationaliteter. De flesta gästarbetare kommer från grannländerna Colombia, Surinam, Peru, Bolivia, Venezuela Haiti och Dominikanska Republiken. Många kineserna, äger dem flesta mataffärer, och kanadensare bor här vintertid.

Vill man uppleva den karibiska musiken och kulturen, får man åka till Saint Nicolais på torsdag kvällar där man har karneval. På fredag kvällar spelas  live karibisk musik, där folk dansar de flesta av dansstilar av denna del av Karibien. En härlig atmosfär där man kommer som man vill, där de flesta inte dricker alkohol och där man upplever riktig folkglädje.

Det var Suzzi och hennes mamma i bilden ovan som äger Kafe Djiaple’s Place som tog initiativet till denna danskväll för några år sedan och som nu har blivit till en fin tradition.

Det är omöjligt att inte älska stränderna på den här än, men även havet, maten med mycket läckra skaldjur, shoppingen som är enorm och av en mycket hög kvalité dock till lägre priser och framför allt, människorna. Det är därför man har kallat Aruba till en ”Happy Island”. Man har den här benämningen till och med på bilskyltarna och även jag kan helt fullt säga: ”Jag älskar Aruba” :) :) :)